I korthet

Huvudpunkterna

  • Ashurs fall 614, Nineves fall 612 och det sista kungliga motståndet 609 fvt är separata händelser.
  • Senare bosättning och religiösa bevis måste studeras lokalt; det upprättar inte ett oförändrat imperium eller ett tomt land.
  • Namn, språk, institutioner och modern identitet är sammankopplade historiska frågor, inte utbytbara bevisformer.

Vad upphörde i slutet av det sjunde århundradet f.Kr.?

Den babyloniska krönikan känd som BM 21901 ger en kronologisk ryggrad för kampanjerna mot Assyrien. Ashur intogs 614 fvt och Nineve 612; motståndet fortsatte från Harran, med ett misslyckat försök att återvinna det 609. Förstörelsen av större städer och förlusten av den kungliga regimen var djupgående. Ingendera händelsen är dock ett folkbokföringsregister. En redogörelse för arméer, belägringar och kungar kan inte i sig fastställa ödet för varje bosättning eller invånare.[1]

En provinsstad hade ett liv bortom en dynasti

Utgrävningsprojektet vid Tell Sheikh Hamad bekräftade dess identifiering med Dur-Katlimmu och dokumenterade en mycket längre bosättningshistoria. Dess arameiska sekundärnamn Magdalu, känt under det sjunde århundradet f.Kr., fortsatte i modifierad form som Magdala in i den parthisk-romerska perioden. Berlinprojektet beskriver en bebyggelse som pågick fram till det tredje århundradet e.Kr. Den sekvensen är ett kraftfullt skäl att studera provinsiella platser på deras egna villkor istället för att avsluta varje lokal berättelse vid Nineves fall.[2]

En lång sekvens betyder inte att regering, befolkning eller ekonomisk aktivitet förblev oförändrad vid varje punkt. Byggnader kan återanvändas, namn kan finnas kvar och institutioner kan försvinna eller omorganiseras. Vid Fort Shalmaneser, till exempel, noterar ORACCs arkeologiska redogörelse lertavlor som återanvänds av personer efter 612 för att höja golv. Sådana belägg visar förändrad användning av ett tidigare kungligt komplex. Det ska inte beskrivas vare sig som att palatset fortsätter sin imperiala funktion eller som en stad utan senare invånare.[3][2]

Assur och den senare kulten av Ashur

Karen Radner undersöker restaureringen och senare överlevnaden av Ashur-kulten. Direkt daterade arameiska inskriptioner från andra och tidigt tredje århundradet e.Kr. namnger dyrkare och bevarar delar av den kultiska kalendern. Den senare monumentala helgedomen tillhörde en värld kopplad till Hatra och det parthiska riket. Arkitektur, språk och politisk miljö hade förändrats även där en gud, en plats och rituella datum erbjöd kopplingar till ett äldre religiöst landskap.[4]

Radner föreslår att en restaurering från 500-talet fvt i samband med perioden efter Kyros erövring av Babylon hjälper till att förklara den mellanliggande religiösa historien. Det är en vetenskaplig rekonstruktion, inte en bevarad obruten följd av årsvisa anteckningar från 614 fvt och framåt. En noggrann redogörelse skiljer tolkningen av en tidigare tempelfas från senare daterade inskriptioner. Detta gör att kontinuitet kan undersökas som ett historiskt problem snarare än accepteras eller avfärdas som ett odelbart påstående.[4]

Personnamn: bevis med gränser

Heather Bakers studie av assyriska namn i babyloniska källor särskiljer namn som är särskilt assyriska, särskilt babyloniska och delade mellan repertoarer. Detta är viktigt eftersom ett välbekant gudomligt element eller stavning inte är en komplett etnisk biografi. Namn kan hjälpa till att identifiera nätverk, familjetraditioner eller människors rörelser när de övervägs med datum, platser och arkiv. Att isolera ett namn från dessa relationer kan förvandla användbara bevis till ett påstående om härstamning som det inte självständigt kan stödja.[5]

Senare syriska världar förtjänar sin egen historia

The Syriac Gazetteer beskriver Nisibis som ett viktigt mesopotamiskt centrum för tidig syrisk kristendom och bevarar dess olika historiska namn. Dess skolor, författare och kyrkliga kopplingar tillhör historiska miljöer många århundraden efter den imperiala kollapsen. Att studera dessa världar är inte bara ett sökande efter den nyassyriska statens återuppkomst. Religiösa institutioner, litterära språk och lokalsamhällen bör beskrivas genom sina egna bevis, medan relaterade personer och platsregister låter en läsare undersöka sambanden.[6][7]

Kontinuitet och transformation är inga motsatser

En användbar fråga är inte om allt överlevde oförändrat eller om allt försvann. Fråga istället vad som överlevde, var, hur länge och i vilken form: en bosättning, en kult, ett släktnamn, en institution eller en skriftlig tradition. Svaret kan skilja sig åt för varje kategori. Krönikan, arkeologiska projekt, daterade religiösa inskriptioner och studier av personnamn erbjuder kompletterande bevis, inte konkurrerande genvägar till en tidlös slutsats om politisk eller kulturell identitet.[1][2][4][5]

Källspår

Källor och vidare läsning

  1. British Museum. Fall of Nineveh Chronicle, BM 21901. Samlingspost, 1896,0409.6.

    Babyloniska kronologiska bevis för kampanjerna 616–609 fvt; inte en folkräkning av alla som överlevde.

  2. Freie Universität Berlin excavation project. Tell Sheikh Hamad / Dur-Katlimmu. Institutet för Near Eastern Archaeology.

    Utgrävningsforskning om ett assyriskt provinscentrum och dess flerperiodiska bosättningsrekord.

  3. Nimrud project editors. Fort Shalmaneser, the royal arsenal. Nimrud: Materialities of Assyrian Knowledge Production / ORACC.

    Arkeologisk plan, militära/boendefunktioner, ransoneringstavlor, hästlistor och elithushållsförvaltning.

  4. Karen Radner. Assur’s ‘Second Temple Period’: The Restoration of the Cult of Aššur, c. 538 BCE. Herrschaftslegitimation in vorderorientalischen Reichen der Eisenzeit, s. 77–96, 2017.

    En rekonstruktion av restaurering och senare kultisk kontinuitet; skilj den föreslagna kopplingen till det sjätte århundradet f.Kr. från senare direkt daterade inskriptioner.

  5. Heather D. Baker. Assyriska namn. Personnamn i kilskriftstexter från Babylonien (ca 750–100 f.v.t.), s. 109–120, 2024.

    Utmärker assyriska, babyloniska och överlappande namnrepertoarer; ett namn ensamt avgör inte en bärares identitet.

  6. Syriaca.org editors / Hidemi Takahashi. Nisibis, place record 142. The Syriac Gazetteer.

    Historiska namn och vetenskapliga referenser för ett mesopotamiskt centrum för syrisk kristendom; inte bevis på oförändrad politisk identitet.

  7. Adam H. Becker. Nisibis, School of. Gorgias Encyclopedic Dictionary of the Syriac Heritage, elektronisk upplaga, 2011; elektronisk utgåva.

    Vetenskaplig referenspost om den östsyriska skolan, dess grund, författare, undervisning, bevarade stadgar och institutionell historia.