I korthet

Huvudpunkterna

  • De kungliga begravningarna vid Nimrud var en stor bedrift av den irakiska arkeologiska undersökningen.
  • Inskriptioner, mänskliga kvarlevor, behållare och föremål ger relaterade men inte identiska former av bevis.
  • Rekonstruktion av klädsel och identifiering av en viss begravning kräver noggrann uppmärksamhet på arkeologiska sammanhang.

Börja med de irakiska arkeologerna

Studiet av Nimruds kungliga begravningar bör börja med det arkeologiska arbete som gjorde dem kända. Muzahim Mahmoud Husseins undersökningar gav exceptionellt rika materiella bevis för neo-assyriska kungliga kvinnor till forskning. Den betydande publikationen från 2016 producerades gemensamt av Iraks statliga antikvitets- och kulturarv och University of Chicagos Oriental Institute, med översättning av Mark Altaweel och ytterligare redigering av McGuire Gibson. Den följde på tidigare irakisk publicering under svåra förhållanden.[1]

Begravning i ett fungerande palatslandskap

Gravarna låg under Nordvästra palatset vid antika Kalhu, moderna Nimrud. De tillhör en stad med tempel, bostäder, förråd, verkstäder och en lång historia av återuppbyggnad. David och Joan Oates berättelse placerar gravfyndigheterna i stadens arkeologiska historia. Genom att hålla denna inställning i sikte undviker du att presentera föremålen som en fristående samling av skatter. Deras historiska värde beror på var de hittades och hur de förhåller sig till den byggda miljön.[3]

Ett skrivet namn och en kropp är olika bevis

Husseins publikationsregister namngav inskriptioner, begravningsarrangemang och tillhörande föremål. Inskriptioner kunde identifiera kungliga kvinnor och skydda begravningar genom varningar mot störningar. En text på ett föremål måste dock fortfarande tolkas i relation till dess fyndkontext. Namn identifierar inte automatiskt varje person vars kvarlevor fanns närvarande, och ett föremål kan ha en historia innan dess deponering. Den noggranna katalogen, snarare än en dramatisk identifiering gjord av ett spektakulärt stycke, är grunden för vidare studier.[1]

Smycken och konstruktionen av drottningens utseende

Amy Rebecca Gansell studerar begravningssammansättningarna som bevis för kunglig klädsel, identitet och ideologi. Att titta på ensembler ändrar frågan från hur en enskild juvel såg ut till hur element kunde ha fungerat tillsammans på en kropp. Hennes rekonstruktion bygger på arkeologiska fynd, bilder och texter. Det är en tolkning av ett idealiskt kungligt utseende med utrymme för variation, inte ett fotografi av vad varje drottning bar vid ett visst tillfälle.[2]

Material, skala, arrangemang och bildspråk kan kommunicera status såväl som smak. Gansells arbete överväger hur klädsel gjorde den imperiala rangen materiellt synlig. Ett sådant tillvägagångssätt ger kungliga kvinnor en plats i hovrepresentationen utan att anta att en imponerande krona bevisar politiskt oberoende. Den arkeologiska närvaron av kvinnor är rikare än vad en kungcentrerad berättelse antyder, men politisk auktoritet, ceremoniell framtoning och personlig identitet förblir distinkta frågor som behöver sina egna bevis.[2]

Blanda inte ihop smycken med alla fynd från Nimrud

Nimrud producerade också tusentals snidade elfenbensfragment från flera palats-, tempel-, lager- och bostadssammanhang. ORACC-objekthistorierna särskiljer möbler som använts från material som förvarats i magasin och undersöker den senare spridningen av fynd. Dessa elfenben är inte utbytbara med smycken från drottningarnas gravar. Fyndplats, tillverkning, anskaffning och slutlig deponering kan var och en tillhöra ett annat skede i ett objekts liv. Ett delat modernt platsnamn gör inte varje objekt till en del av en begravningssammansättning.[4]

En praktisk väg genom bevisen

För att studera ett föremål bör man hålla samman dess utgrävningsnummer, museiidentifikation, material, dokumenterade fyndplats och publikation. Fråga sedan vilket samband som är säkert belagt: hittades föremålet i en kista, någon annanstans i en gravkammare eller i en annan del av palatset? Skilj därefter arkeologens beskrivning från en senare rekonstruktion av klädsel eller identitet. Katalogen och Gansells analys fyller kompletterande funktioner. Att läsa dem tillsammans ger mer än att välja en bild och koppla en berömd drottnings namn till den.[1][2]

Publicering och konservering är en del av samma historia. Oates och ORACC-projektet visar också hur förändrade metoder för utgrävning, registrering och insamling formade vad forskare kan studera. En källlänk tillåter en läsare att undersöka ett objekt; det ger inte tillstånd att reproducera varje fotografi eller plansch. Den här artikeln använder därför länkade publikationer snarare än att presentera en overifierad bild som ett namngivet porträtt eller kopiera en modern rekonstruktion utan dess separata rättigheter och tolkningssammanhang.[3][4]

Källspår

Källor och vidare läsning

  1. Muzahim Mahmoud Hussein; Mark Altaweel, translator; McGuire Gibson, editor. Nimrud: The Queens’ Tombs. Iraqi State Board of Antiquities and Heritage / University of Chicago, 2016.

    Irakisk utgrävningspublikation och arkeologisk katalog; namngivna begravningar, inskriptioner och föremål måste särskiljas från antagna identiteter.

  2. Amy Rebecca Gansell. Dressing the Neo-Assyrian Queen in Identity and Ideology: Elements and Ensembles from the Royal Tombs at Nimrud. American Journal of Archaeology 122(1), s. 65–100, 2018.

    Studera och publicerad sammanfattning av klädsammansättningar, materialuttryck och rekonstruerade ensembler; rekonstruktioner förblir tolkningar.

  3. David and Joan Oates. Nimrud: An Assyrian Imperial City Revealed. British Institute for the Study of Iraq, 2001.

    Arkeologernas redogörelse och öppet tillgängliga publikation om staden, inklusive irakiskt arbete med drottningarnas gravar.

  4. Nimrud project editors. The Nimrud ivories: forgotten treasures. ORACC.

    Fyndsammanhang, hantverksstilar, insamlings- och konserveringshistoria; elfenbenen är inte samma samling som gravsmycken.