Daterade belägg

nionde–sjunde århundradena f.Kr
Tushhan fungerade som en assyrisk provinshuvudstad vid den imperiala gränsen.[2]
1997
Det moderna arkeologiska fältarbetet började.[1]
2002–2003
Ett administrativt lertavlarkiv gav bevis vid sidan av utgrävda byggnader.[2]

En provinsstad på övre Tigris

Tushhan var en del av det imperiala gränslandskapet snarare än en annan viktig kunglig huvudstad. National Endowment for the Humanities projektbeskrivning placerar sin provinsiella roll mellan det tidiga 800-talet och det sena sjunde århundradet f.Kr. Forskningen här frågar sig hur en stad kopplade samman tjänstemän och soldater med jordbruk, hushåll och omgivande bebyggelse. Dessa frågor gör gränsen till mer än en linje på en karta: det var en social och ekonomisk miljö där människor upplevde assyrisk regering.[2]

Ett palats i en större bosättning

Cambridges utgrävningsberättelse beskriver ett palats med tegelbelagda gårdar, kammare och ett rum tolkat som ett tronrum. Forskare kopplar det till Ashurnasirpal II:s inskription om att bygga i Tushhan. På andra håll avslöjade utgrävningen elitbostäder och mer blygsamma hus, gator, portar och befästningar. Den kungliga byggnaden är därför en del av en stadsplan. Dess dekorerade gips och formella mottagningsutrymmen ska jämföras med bostadssammanhang, inte behandlas som en helhetsbild av stadslivet.[1]

Registrera varor och organisera människor

Ett arkiv som hittats i ett administrativt komplex ger platsen en ovanlig kombination av skriftliga och arkeologiska bevis. Sigill, vikter och bokföringspoletter överlever också. Dessa material avslöjar olika delar av registerföringen: att auktorisera ett dokument, mäta en vara och hantera ett konto är relaterade men separata aktiviteter. Projektets forskningsdesign jämförde explicit eliter och vanliga människor och tog hänsyn till grannskapsrelationer. Det här är frågor som testas mot bevis, inte bevis på att varje hushåll delade en enda enhetlig "imperialistisk identitet".[2][1]

En lista över kvinnor och ett språk som ännu inte har identifierats säkert

En lertavla namnger kvinnor vars namn inte passade de språk som forskarna från början förväntade sig. John MacGinnis föreslog att vissa kunde tillhöra ett annars dåligt känt språk, möjligen förknippat med människor som flyttats från Zagros. Tillkännagivandet från 2012 presenterar detta som en tolkning, inte ett dechiffrerat nytt språk med en återställd grammatik. En personnamnslista kan belysa mångfald och tvångsförflyttningar, men den kan inte ge varje kvinnas födelseort, föredragna identitet eller individuella livshistoria.[3]

Räddningsarkeologi och den fortsatta utredningen

Fältprogrammet utvecklades som svar på dammrelaterat arkeologiskt arbete i övre Tigris-regionen. Undersökning och geofysik hjälpte till att lokalisera nedgrävda strukturer före utgrävning. Föremål som sländtrissor, stift och spelpjäser vidgade sedan berättelsen bortom kungliga ceremonier. Utgrävningen berodde också på lokala arbetare och förhandlingar om åkrar och tillgång till jordbruk. Cambridge beskriver slutet på grävningen som början på ytterligare analys. En avslutad fältsäsong betyder inte att alla frågor om produktion, språk eller den sista bosättningsfasen är avgjorda.[1][2]

Källspår

Källor för porträttet

  1. University of Cambridge, with John MacGinnis and the excavation project. A mound with a story: Ziyaret Tepe.

    Fältarbete, stadsarkitektur, utgrävda föremål och forskningsmetoder; historisk projektbeskrivning, inte aktuell information om tillträde till platsen.

  2. National Endowment for the Humanities / University of Akron. Investigating a Late Assyrian Urban Landscape at Ziyaret Tepe, award RZ-50288-04.

    Provincial roll, 2002–2003 arkiv och forskningsprogrammets hushålls- och stadsfrågor.

  3. University of Cambridge, reporting John MacGinnis’s research. Archaeologists discover lost language, 2012.

    Lertavlan för kvinnors namn och uttryckligen föreslagen språklig/geografisk tolkning.