I korthet

Huvudpunkterna

  • Arrangemangen skilde Ashurbanipals assyriska kungamakt från Shamash-shumu-ukins babyloniska kungamakt.
  • Edens skyldigheter visar en ansträngning att säkra en framtida tronföljd, inte ett bevis för att alla höll med.
  • Zakutus ed är ett separat dokument, inte en annan titel för fördraget från 672 f.Kr.

En framtid som måste ordnas

En kunglig tronföljd var inte bara kronans automatiska övergång. Föremålshistorien för Esarhaddons fördragstavlor förklarar arrangemangen för två söner: Ashurbanipal utsågs för Assyrien, medan Shamash-shumu-ukin skulle styra Babylonien. Att behandla båda som utbytbara arvingar till en enda odifferentierad tron missar arrangemangets politiska geografi.[2]

Fördraget från 672 f.Kr. sökte utfästelser före den framtida tronföljden. Textutgåvan låter läsare undersöka vilka människor som tilltalades, vilken lojalitet som krävdes och vilka sanktioner som åberopades. En föreskriven skyldighet är belägg för vad kungen ville säkra. Den är ingen opinionsmätning bland undersåtar eller garanti för vad som senare skulle hända.[1]

Vad är detta för slags dokument?

Tronföljdsfördraget riktar lojaliteten mot Ashurbanipal och behandlar hot mot arrangemanget som något som kräver rapportering och motstånd. De religiöst inramade sanktionerna bidrog till att göra politiska skyldigheter bindande. Att kalla det en modern grundlag eller ett fritt avtal skulle dölja den ojämlika makt inom vilken utfästelserna påtvingades.[1]

Läs klausulerna som uttryck för kunglig auktoritet snarare än som en neutral berättelse om vardaglig förvaltning. En text kan berätta hur lojalitet definierades och samtidigt lämna den faktiska efterlevnaden osäker. Tavlornas arkeologiska historia hjälper därutöver till att förklara var versioner av skyldigheterna visades, förvarades och slutligen återfanns.[2]

Zakutus ed: en kunglig kvinna i källmaterialet

Zakutu, även känd som Naqia, förekommer i en separat ed som säkrar lojaliteten till hennes sonson Ashurbanipal. Dokumentet, utgivet som SAA 02 008, måste skiljas från Esarhaddons tronföljdsfördrag, SAA 02 006. De två rör besläktade politiska angelägenheter men har olika upphov och omständigheter. Likheterna gör dem inte till samma text.[3]

Eden riktar sig till kungafamiljens medlemmar och andra grupper och kräver att kungen skyddas och att åtgärder vidtas mot illojalitet. Den är ett konkret belägg för Zakutus deltagande i tronföljdspolitiken. Den bevisar inte i sig att hon kontrollerade varje beslut vid hovet eller hade ett ämbete identiskt med en modern regents.[3]

Planer, föremål och utfall

Arrangemanget hade betydelse, men dess existens undanröjde inte den senare konflikten mellan bröderna. Fördragstavlorna är därför särskilt användbara för att studera ett försök att lösa ett politiskt problem – inte som en försäkran om att problemet försvann. Jonathan Taylors föremålsframställning placerar tavlorna i denna vidare historia.[2]

En användbar jämförelse är att lägga de två utgivna edsdokumenten bredvid varandra. Identifiera personen vars lojalitet skyddas, grupperna som tilltalas, handlingarna som krävs och orden som är bevarade. Skilj sedan observationerna från bredare påståenden om kungliga kvinnor, folklig legitimitet eller ett oundvikligt inbördeskrig. Synsättet förankrar politisk tolkning i specifika belägg.

Källspår

Källor och vidare läsning

  1. Redaktörer för State Archives of Assyria. Esarhaddon’s Succession Treaty (SAA 02 006). State Archives of Assyria Online, 672 f.Kr.; modern utgåva.

    Utgåva av edsförpliktelserna kring tronföljdsarrangemanget, inte en modern grundlag.

  2. Jonathan Taylor. The Succession Treaties of Esarhaddon. ORACC, The Nimrud Project.

    Fördragstavlornas föremålshistoria och politiska sammanhang, inklusive åtskillnaden mellan assyrisk och babylonisk tronföljd.

  3. Redaktörer för State Archives of Assyria. Zakutu’s Treaty (SAA 02 008). State Archives of Assyria Online.

    Ett separat edsdokument som säkrar lojaliteten till Ashurbanipal. Det får inte sammanblandas med Esarhaddons fördrag från 672 f.Kr.